Fotograf: Antalya1997@flickr 

B. Johan Anders Erik Eugene Hermansson

Jag älskar det svenska språket. Ordkåt som jag ju faktiskt är, ska berätta mer om det i en senare text. Riktigt älskar att bilda meningar och få dem att fungera på olika sätt. Det är väl det som gör att jag tycker om skrivandet så som jag gör förresten. Jag går igång på det helt enkelt. Får i närheten av en orgasm när jag ser att jag får till det bättre än jag förväntar mig. Kommer en krönika om det också. Oroa dig inte.

Något jag riktigt njuter av förutom att bilda meningar och texter utifrån ord är namn. Förövrigt. En osammanhängande parantes bara. Jag har kollat lite på det här med att skriva på engelska. Men det drar mig inte alls som svenskan, som jag i och för sig kan betydligt mer och är uppväxt med. Men jag får samtidigt för mig att engelskan har mindre ord än vad svenskan faktiskt har? Rätta mig om jag har fel. En parantes bara som sagt. Men jag får för mig att det är enklare att skriva förklarande meningar i olika former och ordval när man använder svenskan. Jag har i alla fall läst samtliga kurser engelska på gymnasiet som jag hade möjlighet till, så rätt bra får jag lov att säga att min engelska är ändå. Men ja. En parantes som sagt. Fundera på det.

Jo namn. Jag älskar det. Egentligen skulle jag vilja ha tjugo mellannamn och fjorton efternamn. Ungefär. Fast jag förstår att det inte skulle hålla i längden. Om det ens är möjligt, lagligt så att säga. Typ som när man ska fylla i något papper man får hemskickat från läkaren och ska skriva i sina samtliga namn på en nätt rad. Det skulle inte få plats helt enkelt. Skulle få använda baksidan. Jag tycker det är nog nu bara med mina namn. Knappt att jag får plats med dem och då är det under tio.

Namn jag skulle kunna tänka mig att använda själv eller på någon annan bara för att jag tycker om dem är Oscar, Alexander och Maximilian. Det är favoriter sedan länge som ligger och grunnar. När det kommer till tjejfronten har jag favoriter så som Josephine och Jacqueline. Och en drös mer vanliga, traditionella, som jag gillar minst lika mycket. En mängd alltså.

Det som jag tycker är så kul med just namn är att det säger så mycket. Det klär människan och det kan tala om så mycket om vem man är, fastän man inte varit med och bestämt namnet själv kanske. Det tycker jag är fantastiskt - förutom att det är så himlades fint också på en och alla gång. Sen gör det så mycket av bilden av vem det är tycker jag. Ja men ta ett exempel. Sven-Olov. Vad ser man framför sig? En man på kanske femtio, tänker jag på. Skulle liksom inte förvåna mig alls om jag träffade någon i den åldern med det namnet. Lite pappagenerationen. En femåring däremot. Kanske inte lika vanligt. Skulle få lov att vänja mig.

Oavsett namn, ålder och kön så har jag en fetisch för ord, meningar och namn. Det är bara att konstatera. Och det hade väl kunnat vara bra mycket värre?

Av Johan Hermansson 27 dec 2011 11:56