Fotograf: Rodolphe B.@flickr 

Torsdagen då jag nästan blev uppäten av en björn

Jag känner mig småfet. Känner att mitt sockerintag och diverse onyttigheter börja ge ifrån effekt vid det här laget. Jag börjar bli svälld helt enkelt. Hatar ordet men kan inte längre ducka för det. Tjock. I alla fall ser jag det som så själv. Inte bättre blev det när jag skulle till läkaren i förra veckan och inför besöket inte hade något annat val än att ta reda på min vikt. Något jag medvetet dragit mig för att göra i bra många månader.

Oj säger jag högt när jag ser resultatet. Är det nu jag ska inse att jag borde lägga om min kost och tillvaro när vågen visar sin dömande dom. Det kan inte vara möjligt säger mormor som är vid min sida när jag gör det. Hon är mitt stöd. Hon finns där när jag ska få veta det jag fruktar. Jag börjar bli fet. Det är inte möjligt säger hon. Pillar på vågen och hittar någonting. Den var ju inställd på fel redan från början. Åh vilken tur. Den gav fel utslag alltså. Ett hopp av förväntan tändes hos mig. Vågen hade fel. Jag är inte alls fet. Lite småmullig kanske. Lite nöjd med tillvaron och livets godheter helt enkelt.

Jag väger mig än en gång. Ångesten blir ett faktum och jag känner att jag vill bli deprimerad på en gång och inte äta på en månad och samtidigt kunna vara mätt och belåten. För plötsligt visar vågen ytterligare fem kilon. Det var i alla fall ett tappert försök mormor. Tack för omtanken. För ditt försök. Jag vet att du ville väl men tyvärr tror jag inte vågen ljuger. Jag vet det. Inte den här gången. Visst är jag lång och hela den biten. Men jag hade faktiskt inte räknat med att väga så som jag gjorde. Optimist som jag är. Positivt vissa gånger och andra ganska mycket mer negativt.

En vecka senare bestämmer jag mig. Jag ska bli ”fitt for fight” som man kallar det. Riktigt tränad. Jag ska börja springa tre dagar i veckan och inom några månader ska jag nå min drömvikt. Jag ska vara allt annat än småfet trots att jag för det mesta faktiskt trivs med att vara det. När jag inte vet min vikt rättare sagt. Faktumet omöjligt att komma undan. Jag känner mig nöjds trots det faktum att jag insett att jag äter för mycket skit helt enkelt. Ändå bestämmer jag mig. Jag ska bli sund och jag ska börja träna.

Det är torsdag morgon. Klockan är halv nio. Jag har beslutat redan kvällen innan att bege mig upp emot elljusspåret vid niotiden för att springa några kilometer. Det blir en perfekt början. En vana att utveckla föreställer jag mig själv hoppfullt. Jag drar på mig mjukisbyxorna då de är så behändiga att springa i vill jag minnas och ett par träningsskor. Munderingen är på och jag är redo. Mitt första steg i min sunda riktning. Vad bra det känns!

Jag beger mig upp emot elljusspåret som ligger beläget mitt ute i skogen. Mitt i ingenstans rör sig en klinga stigar ett antal kilometer. Klockan är strax efter nio på morgonen och det är inte en människa där. Skönt tänker jag som inte tycker om att stanna och råka på någon man känner när man är ute och tränar. Svettig och andfådd. (Det är förresten därför jag drar mig från att besöka gym.) Jag vill ju fortfarande att människor ska tro att jag är den där tränade killen liksom. Min självbild får inte förstöras genom en sådan uppdagning. Därför känns tiden perfekt. Jag är ensam vid elljusspåret.

Jag börjar springa några hundra meter. Uppför en första tung backe som riktigt suger musten ur mig och sen ner på andra sidan. Jag börjar redan bli andfådd. Halvdöd. Springer lite till. Över ett öppet fält följer jag spåret med bestämda steg rakt framöver. Jag ska bli träningsnarkoman nu. Jag ska äntligen få mitt sexpack och jag är redan igång med arbetet för att nå min drömvikt och min perfekta kropp. Det känns bra. Jag faktiskt njuter en stund av att träna. Att jag tagit tag i det nu äntligen.

Ett antal meter senare. Fortfarande har jag inte mött en människa. Jag är mitt i skogen och det är inte ett hus eller minsta tillstymmelse till liv i min närhet när jag hör det. Jag hör vad jag aktat mig för så länge och en av anledningarna (kombinerat med ren och skär lathet) att jag för några månader slutade springa min rutt längst med elljusspåret. Man hade då set björn i området. Enorma djur på fyra ben som äter människor väl som hundar och annat de kommer över. Helst bär och sådant plock kanske. Men någon människa har råkat illa ut denne också genom åren av denna best. Det är jag säker på.

Man hade sett björn för ett antal månader sedan för första gången i närheten av elljusspåret. En annan gång för några veckor sedan hade man också råkat på en brunbjörn i närheten av denna sträcka. På håll förstås. Tack och lov. Aldrig i närheten.

Så hör jag det. I min ensamhet och lämnad åt mitt öde hör jag världens vrål ett tjugotal meter ifrån mig rakt in i skogen snett framfår mig åt höger. Jag ryser till is och känner hjärtat i halsgropen. Jag får panik helt enkelt. Tänker att det är alldeles för uppenbart. Vrålet är starkt och högt. Mörkt och kraftfullt på en och samma gång. Det är varken en hund eller människa. Det är jag helt säker på. Det måste vara en björn vars område jag trampat för nära inpå. Jag är en inkräktare.

På några hundradelars sekunder jag inte ens visste existerande vänder jag mig om och springer allt vad jag kan vägen jag kom ifrån. Jag struntar i min dåliga kondition och att jag skulle behöva stanna och vila några sekunder. Det finns inte. Tiden räcker inte till helt enkelt. Det enda som existerar och styr min instinkt är att ta mig därifrån. Jag måste bort från spåret. Bort från det område där man sett björn för inte alls länge sen och där jag nu råkat på en kanske ett tjugotal meter ifrån mig rakt in bland skogen. Jag ser den aldrig. Men jag hör den så väl. Den är där och den ser mig. Det räcker.

Jag har aldrig sprungit så fort i hela mitt liv. Jag har nog heller aldrig varit så rädd som jag faktiskt var. För samtidigt som jag springer allt vad jag har med hjärtat i halsgropen och min panik till andning var det enda jag tänkte ”hur kunde jag vara så dum?”. Hur kunde jag springa till elljusspåret när jag visste att man sett björn här för inte länge sedan? Jo jag ville ju träna. Tänkte att det händer väl inte mig. Så enkelt var det. Jag ville springa mina kilometer och gå ner de där kilona jag kände att inte borde finnas när jag vägde mig. Jag ville träna och jag ville bli slimmad helt enkelt.

Väl hemma och utan mer skada än ett nära astmaanfall drar jag min slutsats. Jag ska inte springa vid elljusspåret helt enkelt. Kanske inte vara utomhus och träna överhuvudtaget. Det är inte vad som är meningen. Jag ska fortsätta vara lite lagom småfet helt enkelt. Nöjd och glad över tillvaron och utan några missöden med björnar.

Och jag accepterar det. Mer än väl faktiskt.

Av Johan Hermansson 04 nov 2011 09:11