Fotograf: knuton@flickr 

Frälsningen kom med glöggen

Började med att jag smuttade några gånger. Kändes väl sådär. Inget att hänga i julgranen direkt. Men av någon anledning bestämde jag mig för att tycka om glögg. Det såg så mysigt ut. Hela familjen satt och smuttade på sina glas tillsammans. En sådan stämning! Klart jag kan lära mig jag också. Och det gjorde jag. Mer än väl kanske när jag en tid senare rent av älskade den varma drycken.

Så köpte jag med mig en flaska från Hemköp när jag var där för någon dag sedan. Kände mig tvungen. Nu när de äntligen fått denna dryck som jag åtrår som ingen annan.

Och var det lika gott den här säsongen med? Det skulle visa sig. Jag kom hem. Kände mig redan i nyansen. Hoppfull och förväntansfull. Skruvade av korken. Mmm. Samma doft som den jag vill minnas. Den kärlek som uppenbarade sig förra vintern för mig. Hällde den i en kastrull. Några decilitet som jag spädde ut med vatten. Det stod så på förpackningen. Så var det förra året också kommer jag ihåg.

Efter en stund börjar det ryka. Glöggen är varm. Redo för mina smaklökars njutning.

För att min stund ska bli så helig det är möjligt slår jag på en julskiva också. Det känns som om jag är i mitten av december. Dagarna innan julafton. Jag höjer upp glaset mot min mun. Sluter mina läppar kring dess kant. Böjer lätt på glaset (dricker alltid glögg ur stora vinglas då man får plats med mycket mer än om man ska smutta i ett ordinärt glas bara) och känner värmen. Det rycker. Jag får lov att vänta litet grann. Typiskt.

Känner mig otroligt förväntansfull. Nästan överdrivet. Men jag erkänner det inte riktigt för mig själv. Det är bara för att det var så länge sen senast. Jag gör samma procedur med glaset igen. Det går på en halv hundradels sekund den här gången. Det är inte lika varmt längre. Jag känner glöggen passera mina läppar. Fyller min mun. Sakta. Klunk. Jag sväljer.

Och där kom min frälsning i form av glögg även den här säsongen! Jag är redan fäst. Efter en mun.

Av Johan Hermansson 22 nov 2011 14:06