Fler bilder

En text om sunda ideal och må bra känsla

Jag kanske blir fet. Fast jag bryr mig inte. Eller lite kanske. Vill ju inte bli allt för mullig. Lagom är liksom okej. Så länge jag njuter och älskar kompenserar jag med det.

Jag sitter och äter kanelbullar framför dataskärmen. Sockret har börjat mjukna in i dem. Försvinna. De har nog varit uppe ur frysen en eller två dagar för länge utan att någon hittat dem. Idag gjorde jag det. Ikväll tar jag deras existens ifrån dem.

Pratar med någon på Facebook och lättar på vardaglig bitterhet och oväsentliga problem. Jag tar en kanelbulle åt gången. Jag har ett glas kall mjölk bredvid mig också för det är så himlades gott i kombination med kanelbullarna. Efter en stund är de slut. Jag har ätit upp hela påsen. Tror den innehör fem eller sju stycken. Hembakade. Mormors variant utan kanel visserligen.

Jag tänker över situationen. Vad onyttig jag är. Hur flottig jag är som sitter framför datorn och trycker i mig en påse kanelbullar som om ingenting. Förlåt, bullar. Det är skandal. Egentligen. Å andra sidan kan jag inte låta bli att unna mig. Intala mig själv att jag är värd det här. Anledningarna varierar för varför jag är det från dag till dag. Värd onyttigheter och att unna mig godsaker alltså. Varje kväll har jag den mer fyndiga anledningen än den andra som tillåter mig att inte behöva stå emot frestelsen och avböja dess invit.

Kanske håller jag också på att blir mullig. Det tänkte jag på häromdagen. För någon träning har jag ju inte unnat mig på bra länge i alla fall. Och det i kombination med mina ständiga godsaker som jag unnar mig kan inte vara en hälsosam multiplikation. Det blir för mycket på pluskontot liksom. För lite minus och med det vill säga förbränning. Men jag bryr mig faktiskt inte. Avfärdar mina tankar kort efter att de uppkommit. Lite mullig kan man väl vara om det skulle vara så. Det är väl inte så farligt? Se på Marilyn Monroe bara och så långt hon gick ändå. Hon skapade ett ideal på sin kurvighet. Det är väl inte fy skam.

Mitt dåliga samvete är som bortblåst. Som om det aldrig infunnit sig i mina tankar.
Jag avslutar konversationen på Facebook. Jag och min vän bestämmer att vi ska prata imorgon på telefon. Se om vi båda vaknat på bättre sidor. Jag hör det välbekanta ljudet som vara i en halv sekund. Jag har fått ett mejl. Och som vanligt klickar jag direkt fram det för att läsa vad det handlar om.

Det är från Twitter. Cosmetic Surgery England har börjat följa mina uppdateringar.

Så onödigt tänker jag. Men samtidigt lite komiskt. För som att jag skulle vilja ändra något på mig som ju är på väg att skapa mitt eget ideal. Mitt midjemått är perfekt. Det är naturligt. En Marilyn Monroe är vad jag gör helt enkelt. Jag får mig ett gott skratt. Gör mig i ordning för sängen och lägger mig. Jag konstaterar att livet är till för att unna sig. För att leva och för att inte avböja frestelserna när de kommer till en. Oavsett vilken skepnad de för stunden intar.

Jag somnar gott den kvällen. Både själsligt och kroppsligt. Mätt och välmående. Det är det enda ideal att eftersträva som i slutändan faktiskt betyder något. Att må bra inombords.

Johan Hermansson 02 dec 2011 08:38