Semifinal – vem hade trott det?

Polen, Serbien och Kroatien – det är tre stormakter i handbollens värld – och alla tre har fått pisk av ett svenskt lag som i stora drag består av ett gäng uppnosiga ungdomar som älskar att vinna. Trots denna vetskap trodde jag aldrig att detta skulle vara möjligt, att vi skulle nå semifinal. När vi vann gruppen kändes det redan där som att ”ja det här gjorde de bra!”...men det här?

Anledningarna till att det gått så bra är självklart många men framförallt pga ett homogent lagarbete där alla jobbar för varandra och inte släpper en jävel över bron (ursäkta ordvalet). Men visst finns det vissa som trots detta stuckit ut lite extra och det vore ta mig tusan en synd att inte nämna Johan Sjöstrands målvaktsspel. Han fullständig manglar och sliter sönder självförtroendet för världsstjärna efter världsstjärna. Och får gärna fortsätta med det. Utan hans spel hade vi aldrig varit där vi är, se bara på matchen igår, fyra raka räddningar innan första bollen trillade in...makalöst. Skulle kunna sitta och rada upp superlativ efter superlativ, de räcker ändå inte till.

Dalibor Doder, den lille magikern som blandar fantasi och otrolig spelintelligens på ett utomordentligt sätt var strålande igår, och har varit så här långt i turneringen. Han sköt, gick på genombrott. Orädd, respektlös och finurlig. Och han gör det på hemmaplan.

Sedan kan man inte skriva en krönika utan att nämna Kim Ekdahl du Rietz, det borde nästan vara straffbart. Vilket turnering den lille(?) på 196 cm gjort. Vilket genombrott. Storklubbarna måste stå på kö för denna makalösa talang som är unik i det han gör. Helt respektlöst bryter han sig igenom, tar skott, vågar lyckas. Han gör det så många borde göra, han vågar gå in och vara bäst, och det är precis såna vi i Sverige behöver. Eller, fel av mig, en sådan som alla lag behöver.

Skulle förmodligen kunna skriva sida efter sida med rena hyllningar till spelarna i laget för det förtjänar de verkligen. Jernemyr, Tobbe Karlsson, Källman, Carlén...ja, det finns att skriva om.

Men om man ska säga något om matchen igår så är det att laget verkligen gjorde precis vad de skulle i alla lägen. Alla tog jobbet tillsammans och för varandra, vilket bollkonstnären Balic vredesutbrott verkligen visade. Kroaterna kom inte igenom, fick ingen rytm i spelet, svenskarna var helt enkelt för bra. Och de bollar som slank igenom stod Johan Sjöstrand i vägen för.

Man kan inte kalla det här för något annat än en bragd redan nu, men det bästa av allt är att det inte är slut ännu. Inte ens i närheten. På förhand var vi nog många som inte trodde på detta alls. Hade någon sagt detta till mig innan turneringen hade jag nog bara viftat bort det. Nej det här är overkligt och så fruktansvärt skönt. Det är lite som när man fick den där julklappen man inte trodde att man skulle få för att den var för dyr. Oväntad och fullkomlig glädje.

Vi kan gå hela vägen...vi kan gå hela jävla vägen. Hur sjukt är inte det?
 

Av Lukas Forsberg 24 jan 2011 14:56